Bettans Dag

 

 

När jag var 3 år gammal så fick min far en stor hjärnblödning (stroke) gjorde att vi, i familjen, var VÄLDIGT NÄRA att förlora min far. Det hängde på bara några få timmar huruvida han skulle överleva eller inte men tack vare kompetent personal på, framför allt, Karolinska Sjukhuset i Huddinge så fick vi behålla honom i 27 år till. Under dessa 27 år fick han även 2 mindre hjärnblödningar. Men den 22/12 1999 så slutade hans liv för gott efter en lång tids vistelse på Köpings Lasarett.

 

Pappa var en MYCKET levnadsglad och han hade höga förväntningar på det kommande Millennieskiftet och han såg MYCKET fram emot att få vara med om Millennieskiftet och alla dom stora förändringar på alla håll och kanter som förväntades komma i och med Millennieskiftet. Men han fick aldrig uppleva Millennieskiftet och så här i efterhand kan jag bara konstatera att några stora förändringar inte har skett. Kanske beror det på att människor är nöjda med sin tillvaro och inte vill ha till någon förändring.

 

Min far var bara 40 år gammal när han fick den första hjärnblödningen. Han arbetade då som försäljare av hötorkar åt Bjurenwalls i Kolbäck, vilket innebar att han ofta befann sig på resande fot för att besöka diverse olika lantgårdar som var intresserade av att köpa en hötork från Bjurenwalls. Under en period arbetade pappa för samma förtag med att göra ritningar till dessa hötorkar. Detta samtidigt som han hade en gård med tillhörande jordbruk och skog och en familj som bestod av mamma Margit och mig själv och mina 3 systrar, att ta hand om. Det fanns dock inga djur på gården vid det tillfället. Allt detta fick kraftiga förändringar i och med pappas hjärnblödning.

 

Nu tänker jag redogöra dom förändringar som skedde:

 

Min mamma, som växte upp i en tidstypisk bondefamilj i Odensvi, Köping, där kvinnorna skötte hemmet och barnen medan karlarna skötte gården, skogen och jorden, var INTE ALLS van vid att behöva ta hand om gården och gårdens ekonomi. Detta på grund av att det var pappa som hade gjort det tidigare. Men nu var hon tvungen att sätta sig in i alla lagar och regler som har med det att göra. Detta samtidigt som hon hade en sjuk man och 4 barn att ta hand om.

 

Vad gäller min far så fick han, när han var tillräckligt frisk för det, komma tillbaka till Bjurenwalls för att arbeta med enklare arbetsuppgifter under ett visst antal timmar/v, t ex sätta ihop informationsmappar. Men så småningom så blev han förtidspensionär. Men för att pappa skulle ha någonting att sysselsätta sig med hemma på gården så startade mamma och pappa ett småskaligt hönseri på gården. Detta hönseri hette Brydinge Hönseri och av detta hönseri blev det så småningom äggproduktion i liten skala. Detta företag var vi dock tvungna att lägga ner efter ett antal år på grund av dålig lönsamhet.

 

Innan min far blev sjuk så hade min familj en dräng anställd som tog hand om gården, jorden och skogen när min far var ute på sina försäljningsresor för Bjurenwalls i Kolbäck. Men efter det att min far blev sjuk så arrenderades jorden och skogen ut till en av våra grannar. Numera är skogen INTE utarrenderad och det är Mellanskog sköter skogen. Jorden förblev dock utarrenderad ända tills vi sålde jorden till en av grannarna. Arrendatorerna har dock skiftat genom årens lopp. Under en period hyrde vi även ut betesmark till diverse olika djurägare.

 

Som Ni kanske förstår så var det en mycket jobbig period för min mor, när min far blev sjuk, och för att klara av hela denna situation med att kunna ha ork att ta hand om min sjuke far, gården och oss 4 barn så behövde hon MYCKET hjälp och stöd från människor runt omkring henne. Detta fick hon dels genom den dräng som tidigare varit anställd på gården men även från alla grannar i både Brydinge men även dom som bodde i grannbyn, Törunda. Hon fick även mycket hjälp och stöd från sin egen familj och släkt och vänner på både min fars och min mors sida. Många av dessa personer har, genom årens lopp, varit som extraföräldrar för mig och mina syskon och då vill jag särskilt nämna Åke och Eivor Elgh, Magnhild Pettersson, Karl och Ingrid Larsson, Enar och Ella Jansson, Ruth och Bertil Salomonsson men mest av alla vill jag nämna min mammas bror Bengt Jansson, som själv inte hade någon egen familj men som bodde i Västerås och som där arbetade inom Socialtjänsten i Västerås. Han ägnade verkligen så mycket tid som han bara orkade och hade möjlighet till, till att hjälpa sin syster med att ta hand om man, barn och gården i Brydinge.

 

Till sist så vill jag bara tala om att jag själv idag stöttar Bissen Brainwalkinsamlingen så mycket som jag bara har möjlighet, dels med tanke på detta men även med tanke på alla andra som drabbas av t ex hjärnblödningar. Forskningen kring hjärnans alla sjukdomar behövs verkligen och det är det som Bissen Brainwalk jobbar för. För alla Er som vill veta mer om vad Bissen Brainwalk är för något så kommer här en länk till deras hemsida. Där kan Ni också få veta hur Ni ska göra om Ni vill skänka pengar dit: